starHannaH

Nuförtiden blir det alltmer vanligt att bli sambo i tidig ålder.
Jag kommer ihåg när jag var 16 och träffade min nuvarande sambo. Jag bara väntade till min 18årsdag så att vi fick flytta ihop. Vi väntade tills jag var inne på mitt nittonde år.
Nu har vi bott tillsammans i snart två år och det är jättehärligt att ha sitt eget hem tillsammans. Inga syskon eller föräldrar som stör och man har sina egna "regler" och skaffar sina egna traditioner. Som vi, brukar alltid äta tortillas varje fredag.
Jag kan ärligt säga att det känns bra att bo tillsammans med M. Vårt liv är nästan för bra just nu. Varje gång när jag ser att det står Våra namn på ytterdörren ler jag.

Nuförtiden blir det allmer vanligt att man förlovar sig i tidig ålder.
När jag tänker på förlovning är det egentligen inte så stor grej för mig. Visst skulle det vara kul att ha en vacker ring på fingret, men varför känns det inte så speciellt. Just nu känner jag ingenting för det.
Jag tycker såklart att det är otroligt fint när människor bestämmer sig för förlovning, för jag tror ändå att dom vet att deras gemensamma liv aldrig kommer att ta slut.
Jag är inte rädd för förlovning och allt vad det innebär, men jag har aldrig sett mig själv stå vid altaret. Är det onormalt? Drömmer alla flickor om det perfekta prinsessbröllopet?

För mig är kärlek så mycket mer än ringar. Jag kan visa min M kärlek på ett helt annat sätt och han gör det samma mot mig!

Det är väl kärlek.