Det här öron och hår.
Hela min uppväxt har jag försökt gömma mina öron och speciellt öronsnibbar. Minns inte riktigt när det började, men ni kan förstå, det är inte så lätt att gömma öron med ett tunt och fjunigt hår som jag har.
När jag och min syster var små klippte mamma våra hår (jaa, vad gör man inte för att spara lite pengar). Brorsan fick alltid gå till frisören. Det var väl för svårt att få till en snygg, herrfrisyr med kökssaxen.
När jag och min syster gick i lågstadiet kom mamma på den bästa idén. Vi klipper luggen lååångt bakom öronen så att håret inte hänger i ögonen. Bra tänkt, men otroligt fult. Inte snyggt. Syrran och jag har tunt hår. Vi grät och skrek medan mamma försökte be om förlåtelse bakom den låsta toalettdörren. Ni fattar, svårt att täcka in öronen eftersom allt hår var bortklippt.
Några år senare flyttade vi tillsammans med moster + kusin in i en stor lägenhet.
Eftersom jag hade slutat att lita på mamma försökte ju min moster istället. Jag minns fortfarande när hon ritade på papper hur frisyren skulle bli. Framifrån, bakifrån och från sidan. Jag trodde på henne. Även denna gång blev det fult.
Det var kanske här mitt intresse för hår började. Jag vet inte. Det enda jag vet är att mina barn kommer att ha fina hår. Helst tjocka, men det är väl omöjligt. Det här tunna håret (som vi alla i släkten har) verkar gå i arv.
Poängen med dethär inlägget var att idag såg jag verkligen ett par riktigt, riktigt grymt fula öronsnibbar. Det är det första jag ser på hos tjejer (förutom håret och stilen). Kanske jag någongång kan vara stolt över mina "det-ryms-fem-örhängen-på-rad-snibbar".
När jag och min syster var små klippte mamma våra hår (jaa, vad gör man inte för att spara lite pengar). Brorsan fick alltid gå till frisören. Det var väl för svårt att få till en snygg, herrfrisyr med kökssaxen.
När jag och min syster gick i lågstadiet kom mamma på den bästa idén. Vi klipper luggen lååångt bakom öronen så att håret inte hänger i ögonen. Bra tänkt, men otroligt fult. Inte snyggt. Syrran och jag har tunt hår. Vi grät och skrek medan mamma försökte be om förlåtelse bakom den låsta toalettdörren. Ni fattar, svårt att täcka in öronen eftersom allt hår var bortklippt.
Några år senare flyttade vi tillsammans med moster + kusin in i en stor lägenhet.
Eftersom jag hade slutat att lita på mamma försökte ju min moster istället. Jag minns fortfarande när hon ritade på papper hur frisyren skulle bli. Framifrån, bakifrån och från sidan. Jag trodde på henne. Även denna gång blev det fult.
Det var kanske här mitt intresse för hår började. Jag vet inte. Det enda jag vet är att mina barn kommer att ha fina hår. Helst tjocka, men det är väl omöjligt. Det här tunna håret (som vi alla i släkten har) verkar gå i arv.
Poängen med dethär inlägget var att idag såg jag verkligen ett par riktigt, riktigt grymt fula öronsnibbar. Det är det första jag ser på hos tjejer (förutom håret och stilen). Kanske jag någongång kan vara stolt över mina "det-ryms-fem-örhängen-på-rad-snibbar".
Kommentarer
Trackback
