starHannaH

Nuförtiden blir det alltmer vanligt att bli sambo i tidig ålder.
Jag kommer ihåg när jag var 16 och träffade min nuvarande sambo. Jag bara väntade till min 18årsdag så att vi fick flytta ihop. Vi väntade tills jag var inne på mitt nittonde år.
Nu har vi bott tillsammans i snart två år och det är jättehärligt att ha sitt eget hem tillsammans. Inga syskon eller föräldrar som stör och man har sina egna "regler" och skaffar sina egna traditioner. Som vi, brukar alltid äta tortillas varje fredag.
Jag kan ärligt säga att det känns bra att bo tillsammans med M. Vårt liv är nästan för bra just nu. Varje gång när jag ser att det står Våra namn på ytterdörren ler jag.

Nuförtiden blir det allmer vanligt att man förlovar sig i tidig ålder.
När jag tänker på förlovning är det egentligen inte så stor grej för mig. Visst skulle det vara kul att ha en vacker ring på fingret, men varför känns det inte så speciellt. Just nu känner jag ingenting för det.
Jag tycker såklart att det är otroligt fint när människor bestämmer sig för förlovning, för jag tror ändå att dom vet att deras gemensamma liv aldrig kommer att ta slut.
Jag är inte rädd för förlovning och allt vad det innebär, men jag har aldrig sett mig själv stå vid altaret. Är det onormalt? Drömmer alla flickor om det perfekta prinsessbröllopet?

För mig är kärlek så mycket mer än ringar. Jag kan visa min M kärlek på ett helt annat sätt och han gör det samma mot mig!

Det är väl kärlek.

Jag försökte ringa hela dagen igår OCH idag. Det är tydligen svårt att få tag på människor nuförtiden. Är det dagens stress?
Jag blir i alla fall väldigt irriterad på att aldrig få ett svart!

punkt.

När jag skall äta ensam, går det bara inte. Jag lagar helt okej rätter (idag blev det pasta med soltorkade tomater som min syrra tipsade om). Maten var jättegod, men jag klarar inte av att äta ensam. Känner inte någon matlust överhuvudtaget, vilket ofta resulterar i att jag sedan lämnar en massa. Igår åt jag spenatsoppa, och slängde bort typ hälften.
Påverkas man av människorna omrking sig? Äter man mer när man är två eller fler?

Tror att jag borde satsa på ett ordentligt mål i skolan istället, och något lättare här hemma istället.
Det är ganska konstigt det här i alla fall. Tycker att det snarare borde vara tvärtom -att man äter mer ensam.

En vän skrev till mig att sakna någon är bland det värsta som finns. Just nu stämmer det.
Hela mitt liv har jag på ett sätt saknat någon. Vet inte om det är för att en familjemedlem inte varit fysiskt närvarande eller om det bara annors har funnits ett tomrum i mitt hjärta. Jag vet inte.

Kvällar som den här börjar man alltid tänka. Tänka på sådan som gör en ledsen. Om jag skulle ha varit smart skulle jag ha bett min storasyster bli här och sova i min säng med mig eller blivit hos min kompis. Här sitter jag nu och försöker vara självständig. När man hör hur tyst det är, när datorns ljud surrar ikapp med ens egna andningar börjar man ångra sig. Stort.

Som jag tidigare nämnt kan jag inte förstå varför man väljer det jobbiga framför det härliga. Tänk, vara tillsammans alla dagar. Få uppleva sommarens alla härligheter tillsammans. Jag är dum. I huvudet. Känns det som.

Med det här lilla inlägget ville jag bara skriva av mig lite. När allt känns tomt och man är ensam. Jag är väl bara ovan.

Jag verkligen ogillar när söta flickor plockar bort för mycket av sina ögobryn. Jag blir nästan arg när jag ser det! Vill säga rakt i ansiktet att dom ska låta bli. Jag verkligen avskyr trådsmala ögonbryn.

När jag gick i 8an hade jag väldigt smala bryn (till saken hör ju också att jag är väldigt tunnhårig överallt. På huvudet, under armarna, bryn och fransar är tunna). Jag plockade dem väldigt mycket, och istället målade jag dem vilket jag just nu skäms över när jag ser skolfotot. Jag hatar mina bryn där.

Nuförtiden sparar jag dem så mycket de går och färgar dem istället för dendär dumma pennan!

Have a nice day!

Jahapp.. Nu har vardagen börjat igen. Kanske lika bra.
Idag skall jag tvätta de sista kläderna, gå lite på stan (köpa några gåvor), VÄXLA PENGAR och fixa lite hår. Packa måste jag ju såklart göra, för imorgon åker jag iväg. Skall bli så kul!

Tråkigt är det ju att komma hem till en tom lägenhet!

Ibland kommer man till ett sådan stadie när allting stannar. Man hör inte ljuden som surrar bredvid en. Man hör inte att telefonen ringer eller att man får ett mess. Allt är bara tyst.

Just nu känns det så. Jag bara tänker på en sak. Om fem dagar kommer jag att bli ensam här. Min sambo åker till hemtrakterna för att börja tjäna pengar, och här är jag. Helt. Ensam. Jag hatar ju att vara ensam.
Dessutom åker min syster bort. Mina närmaste kompisar är borta. Jag ser helt enkelt inte alls fram emot dedär veckorna som jag är helt alone.

Sedan kommer sommaren. Jag är på Åland och Han är på fastlandet. Ärligt talat, det känns ruttet. Varför väljer man att göra såhär, när det finns andra alternativ. Jag vet att allt kommer att gå snabbt och att vi snart är i Vår Hem igen. Han & Jag. Men nu när man har det framför sig känns det fel. FEL! FEL! FEL!

Jag har alltid haft den inställningen och den tanken att sådant som händer är antagligen meningen.
Till exempel om man inte sluppit in i drömskolan är det väl meningen att man först skall upptäcka världen eller något annat intressant.
Jag såg just en film (en svensk polisdeckare) och i och med alla mord fick jag mig en tanke.
Om man skulle dö, är det verkligen meningen? Är det meningen att man inte skall finnas på jorden mer? Vad är då meningen?
Jag tycker själv att det låter väldigt skrämmande att man dör om man inte har någon mening på jorden mera. Jag vet inte liksom vad jag skall tro. Alla människor har väl en mening. Allt med döden är skrämmande.

Det här går ju då inte att jämföra med en dröm studieplats, eller ett stipendium man vill ha (som man inte beviljas) eller att man blir underkänd i en tent.
Ändå hör jag människor säga: "om de här drömjeansen inte finns kvar i min storlek i morgon, är det inte meningen att just jag skall ha dem".
Okej, jag kan erkänna att det är fel att jämföra ett par ursnygga jeans med döden, men jag hoppas ändå att min poäng kommer fram. Borde jag ändra min inställning? Jag blir helt förvirrad.

Nästa. Sängen!

tack och godnatt.